»Efteråt tänkte jag att jag borde ha anat att någonting skulle gå fel den dagen. Att jag borde ha känt det komma. Var det inte så? Genomsyrrades inte allting omkring mig den morgonen av en huvudlös lättsamhet? Fanns det inte något vackert och följsamt, ja nästan välvilligt över förmiddagshimlen, över husfasaderna som gled förbi utanför bussen, över alla rörelser på centralstationen, människorna vid serveringarna, högarna av tidskrifter och choklad, järnvägsrälsens tyngd, landskapet som, lika anspråkslöst som tyranniskt, bredde ut sig utanför tågfönstret. (…) Det sensuella där, i levandet. Ett mjukt ärrande. Kroppen ställd framför denna kärlek, ja, tilltalet, ett kärleksbudskap, varför inte, som förut varit dolt, trädde nu fram i ljuset. Och detta ljus flödade, tungt och uppfordrande, över tingen och varelserna, över världen, vars ålder och storlek var så enorm att jag drunknade i kärlek bara genom att ana konturerna av en betydelselös bråkdel av allt detta, av den onämnbara evighetsväven, detta gränslösa moln av icke-vetande. Där någonstans, i formuleringar som dessa, i kärleksaffekten, i självklarheten. Där borde jag ha tänkt: Någonting kommer att hända. Det kommer att göra ont.«
— Eländet, Andrzej Tichý