Joueur d'Ouranos depuis 2009, j'alterne entre les périodes d'activité et d'absence relative, finissant toujours par revenir et reprendre en main ce compte. J'ai pu faire partie de plusieurs équipes au fil des années, la dernière en date étant l'élite Marwari, que je remercie pour leur accueil chaleureux et les bons moments passés ensemble, sans compter tout ce qu'iels m'ont appris sur le jeu malgré mon ancienneté déjà bien élevée quand je les ai rejoint·es.
À ce jour, mon compte est de nouveau à l'abandon, ou en pause, peu importe ; je préfère consacrer la motivation qu'il me reste pour ce jeu à la version suédoise, où j'y ai construit mon compte principal depuis plusieurs années déjà.
Cela dit, je continue de me connecter pratiquement tous les jours ici, je suis donc tout à fait joignable si vous avez une quelconque demande me concernant, concernant mon compte ou tout simplement si vous avez besoin d'aide pour un objectif ou quoi que ce soit d'autre.

Créature de la forêt, probablement un faune, d'environ vingt-quatre millions d'années. Timide et solitaire, mais profondément amoureux de tout être vivant. Amateur de musique, notamment de post-rock, de black metal, de dark ambient et de musique traditionnelle et baroque, de littérature, de poésie, de traduction, de paléontologie, de linguistique, de nature, d'animaux, en particulier les dinosaures, aviens comme non aviens. Collectionneur de plumes et d'ossements. Apprenti nyckelharpiste. Suédophone et islandisant, mais ai un peu abandonné l'apprentissage de l'islandais. Tiens la chandelle à Celeste et Seraph, couple de Sottobanca français, âgés de sept et cinq ans. Endeuillé.

»Efteråt tänkte jag att jag borde ha anat att någonting skulle gå fel den dagen. Att jag borde ha känt det komma. Var det inte så? Genomsyrrades inte allting omkring mig den morgonen av en huvudlös lättsamhet? Fanns det inte något vackert och följsamt, ja nästan välvilligt över förmiddagshimlen, över husfasaderna som gled förbi utanför bussen, över alla rörelser på centralstationen, människorna vid serveringarna, högarna av tidskrifter och choklad, järnvägsrälsens tyngd, landskapet som, lika anspråkslöst som tyranniskt, bredde ut sig utanför tågfönstret. (…) Det sensuella där, i levandet. Ett mjukt ärrande. Kroppen ställd framför denna kärlek, ja, tilltalet, ett kärleksbudskap, varför inte, som förut varit dolt, trädde nu fram i ljuset. Och detta ljus flödade, tungt och uppfordrande, över tingen och varelserna, över världen, vars ålder och storlek var så enorm att jag drunknade i kärlek bara genom att ana konturerna av en betydelselös bråkdel av allt detta, av den onämnbara evighetsväven, detta gränslösa moln av icke-vetande. Där någonstans, i formuleringar som dessa, i kärleksaffekten, i självklarheten. Där borde jag ha tänkt: Någonting kommer att hända. Det kommer att göra ont.«

Eländet, Andrzej Tichý